För 1årsen va olle o min relation åt hellvete, till vardagen va den väl helt okej, men till träningen....
vi körde mest agility, o ja satte honom vid starten han sa hejdå o stack!
ja vet inte hur många gånger ja kom hem gråtandes över vår träning....
ja va helt förstörd många många gånger, han stack, han lyssna inte, han sket ju i mig!
vad skulle ja ta mig till vad skulle ja göra.... ja ville ja träna, ja ville lyckas ja ville komma någon vart!
men att ha en hund som inte lyssnade gick ju inte o träna, de gick o träna honom i koppel för då kunde han ju inte sticka, så då hade han ju inget val.... Men träningen gick ju inte alltid bra för de, men oftast gick den bra, men man kan ju inte göra så mkt med en kopplad hund....
Här har vi en vidio från "vinter agilityn" 2012, där ja klippte bort stack han till den andra hunden, sen denna gång lyssnade han rätt bra (stack någon gång) men har va de bara en hund + matte som störning, annars brukade de vara många flera.
Här e olles första agility tävling, ja tog inte med allt i hoppklassen men man ser vad han gör o när vi väl körde va ja riktigt ledsen o va gråtfärdig, så drf gör han vissa vägringar han inte hade gjort annars, agility klassen gick ja av med ett sånt stort leende ja aldrig haft över olle tidigare!
Idag e ja nöjd över båda loppen o att ja INTE gav upp, vi tog oss igenom 2 banor, fast vi diska oss, men de handlar inte om o vinna eller försvinna, utan att ha roligt! ja ångarar att ja va så ledsen idag över olle i hoppklassen, för hade ja inte varit de hade vi tagit andra rundan skit bra utan vägringar! men men man lär sig av sina misstag ^^
Men vi gav inte upp, vi har tränat o tränat o tränat lite till, många tårar o tankar på att ge upp o kanske skita i o träna, eller ja träning hade han ju fått men någon annan sport som han måste vara kopplad i o inte kunna sticka från mig.... Men nej ja kunde inte släppa sporten både olles o mitt hjärta slog lite extra för, sporten ja såg hur de lysste om olle när vi skulle köra, endå kunde han inte lyssna, men ja gav fan på att alla som såg ner på oss, alla som gav oss blickarna, att ja ska lyckas! o ja kämpade av fel anledning ja kämpade för att bevisa för dem att även min tokstolle kunde! för de e ju för han o min skulle ja ska kämpa!
Men vi kämpa vi tränade, vi gick kurser, vi skulle lyckas, idag har vi kommit låååååångt, vi e inte framme, men idag händer de kanske att han sticker från mig 1 gång per träning (o går lättare o få in till mig) ist för varje gång kopplet åkte av....
Idag e ja STOLT över Olle o mig själv att vi har kommit så långt som vi har gjort!
Idag jobbar vi inte mot varandra utan med varandra<3
Ge aldrig upp! Ni kommer att va farliga på tävlingsbanan i framtiden! 2a videon på tävlingarna så va Olle ung och busig och där ni är nu så kul att se hur duktiga ni är!! Jag hejar alltid på er <3
Kul att ni har kommit så långt! Och längre kommer ni att komma!:) Känns som det där med att sticka iväg och köra sitt eget race är tollarnas grej. Min gjorde likadant så jag trodde vi nästan inte kunde tävla. Men det tog ett par månader och då släppte det! Har sett många tollare på tävlingsbanorna som gjort exakt som Olle och min Maya. Dom har en egen vilja, men lär man sig arbeta med dom i ett team så kommer man otroligt långt med rasen. Dom är ju å otroligt arbetsovilliga och lättlurad. :) /Sandra Hermansson med Maya
Svar:För 1årsen trodde inte ja heller att vi skulle tävla, de va bara en dröm som troligen aldrig skulle slå in just för olle bara stack, men nu känns de som vi kmr kunna :)ja har både sätt o hört tollare som just gjort som olle, så de e väl deras grej ;) men som du säger börjar man jobba som ett team så kmr man långt, arbetsviljan e stark hos rödingarna :D
