Du är efterbliven!

Igår på tven såg ja ett lite kort att de va en kille som hade svårt o skolan som dem placerade i särrskola!
Men sen kom de fram att han hade DYSLEXI!
 
Och de får mig att tänka tillbaka på min skolgång, för i 7an så va samma sak påväg att hända mig...
ja mådde psykist dåligt desutom.. men då ja inte kunde läsa o skriva som alla andra, så tyckte ju min mentor att nä något fel är de så hon bör gå i särr kalssen....
och de va en käfftsmäll! ja sa NEJ! o vägrade, så kvar i min klass blev ja, men ingen utredning eller något fick ja.
 
i 8an börja dem på skolan med en utredning, men la ner den utan att säga något till mamma!
i gymnasiet, VT i 2an eller HT i 3an pratade ja med vår skolsyster som skickade remis på dyslexi utredning!
och VT i 3an, allso 2012 fick ja åka o göra min utredning, och hennes kommentar "jag tvekade aldrig att sätta diagnosen på dig".
 
Detta gör mig glad, men ändå ARG! för ja ville ha den redan i grundskolan men dem vägrade, deras kommentar var bara "hon har bara lite svårigheter"... Så ja fick kämpa igenom grundskolan utan den hjälp ja egentligen kunde kräva...
 
ni som inte vet vad dyslexi är så KLICKA HÄR
 
Att leva med detta handikap har gjort att ja har kännt mig mindre värd igenom hela skolgången!
att inte kunna läsa o skriva, förstå texter som alla andra har gjort att ja känner mig dålig....
att ja får hjälp men endå går de inte...
så när ja skrev när ja gick i skolan låg jag på bänken så ingen såg vad ja skrev, just för att slippa höra "de stavas si o så", "fel menings byggnad" osv....
 
Idag är ja starkare och har accepterat detta, att dyslexin är endel av mig!
Men har fortfarande svårt o bli rättad, endå om man säger de trevligt så känner ja min kränkt...
ja de e fel, men så e de, de e väl bara något ja måste jobba me...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0